Magiskt men tragiskt.
8 OC avsnitt.
Tusen funderingar.
En tom säng
och en sönder spelad skiva senare sitter jag här.
Jag funderar fortfarande på de som jag försökt att inte tänka på de tre senaste månaderna.
De som inte går att glömma eller överhuvudtaget försvinna. Det som är en del av mig, som jag inte hur mkt jag än försöker och döljer kan få bort.
Varför är jag så rädd för att folk ska se?
Jag hittade boken idag, Jag har nog övertalat mig själv att den inte var på riktigt , förvrängt allt till ett stort skämt
chokad finns inte längre, du är borta, jag är borta,
vi kan nog fortsätta några år till.
jag tror de började för så länge sedan som 6-7år sen då allt sprack.
Är det sanningen, saknaden eller smärtan som gör så ont?
De känns så värdelöst.
Nog klagat för tillfället i need som speed goodbye.
